Självklart så vart sambon sjuk inatt. Än så länge har jag klarat mig, men jag blir väl säkert dålig inatt. Vill inte vill inte vill inte..

16 dagar till BF idag, hur sjukt är inte det? Jag börjar fan få scenskräck nu, jag är inte nervös eller rädd för själva förlossningen, utan mer för vad det innebär, jag ska bli mamma. En riktig liten människa kommer vara helt beroende av mig och T, tänk om jag inte klarar det? Hur sjutton ska jag kunna ge en annan människa det absolut bästa utan att begå något fel? Det är självfallet omöjligt, jag vet, men hur ska jag kunna acceptera att det är okej att inte vara perfekt när man har ansvaret över ett annat liv, helt oskyldigt och hjälplöst? Kommer mitt bästa att vara tillräckligt? Ja, ni hör ju, jag börjar få rampfeber... Bebis kan stanna i magen tycker jag, för där klarar jag ju av att ta hand om den ;)

Samtidigt så längtar jag ju förstås, men det är fan omöjligt att inte tvivla när man förstår vilket sjukt stort ansvar det är.

Nu ska jag nog gå och trösta mig med lite cola, sambon ligger för tillfället och sover/vilar, jag tycker så synd om honom men jag vågar inte vara nära honom för mycket, fatta mardrömmen om förlossningen sätter igång när vi bägge två är magsjuka? Bläää vad jag inte vill!